Nio månader

Första födelsedagen börjar verkligen närma sig och det är helt knäppt! Vem snodde mitt spädbarn?

De senaste två dagarna har Axel krupit mer än han ålat, även om han fortfarande slänger sig ner på mage när det ska gå riktigt fort. Han har bemästrat att sätta sig upp från krypande och igår ställde han sig för första gången upp mot soffbordet! Vi satt i soffan, han satt på golvet och lekte och helt plötsligt stack det upp ett huvud på andra sidan bordet. Vi båda bara MEN VAFAN HAN STÅR JU?! Vet inte vad han väger då det inte är dags för BVC förrän vid 10 månader, men han är tung och sliter lite på mina inte helt återhämtade magmuskler. Han har börjat reagera på sitt namn och frågar man var lampan är så tittar han efter den. Tar man två klossar och slår med dem så tar han båda och gör samma sak, eller så tar han en och slår på den mamma eller pappa har kvar. Bada är fortfarande en höjdpunkt och snart får vi låta badbaljan stå i duschkabinen för han blöter nästan ner hela badrummet. Mat är jättegott och han testar allt vi ger honom, både burk och hemlagat. Det enda som inte är särskilt spännande är burkmat med fisk, men vem kan klandra honom? På den hemlagade fronten har biff stroganoff, fläskfilé med balsamicosås, fiskgratäng med citronsås och lax, stuvade makaroner och kycklinggratäng varit stora favoriter. Han älskar även köttfärssås, både mammas och pappas, och äter då jätteportioner som jag inte riktigt fattar hur de får plats. 

På leksaksfronten älskar han sin lastbil och sina klossar, spegeln i babygymmet, gåstolen och snusdosan fylld med makaroner. De senaste dagarnas utveckling talar som att det snart är dags för gåbil, och på öppna förskolan älskar han bollar, musikleksaker och Babblarna-figurerna som hänger över bordet. Han hälsar gärna på folk från vagnen men blir ofta ställd om någon hälsar tillbaka, haha! 

Vi börjar fundera på att flytta hans säng från vårt sovrum till hans rum, men först ska vi köpa en babymonitor. Vi har lite marginal kvar på babyskyddet då dess maxgräns är 75 cm och tolv kg, men det är dags att börja kolla efter nästa stol. Under höstlovet ska vi upp till Östergötland så vi tänkte besöka Linköping och kolla lite på Lekia och Babya på Tornby.

Besök och tatuering

Det har varit aktiva dagar, främst för Axel. I torsdags eftermiddag kom mormor och morfar på besök och det blev ett besök på Telegrafen. Allt var jättespännande, så spännande att Axel tvärdäckade fem minuter efter att mormor och morfar gick till sitt hotell. Anledningen till att de var på besök var att de på fredagen skulle vara barnvakt under tiden jag tatuerade mig. Det gick jättebra och det gör mig så glad att se deras relation växa fram trots avståndet. För min del gick det också bra, tyckte inte att det gjorde nämnvärt ont denna gång faktiskt. Jag satt i sex timmar, den blev inte klar men är redan så jävla snygg! Nu hoppas jag att hon får ett återbud i slutet av året så den kan bli helt färdig! På kvällen bjöd vi på middag i form av pancettalindad kyckling, hasselbackspotatis och rödvinssås. Axel röjde runt och njöt av uppmärksamheten, och fem minuter efter att mormor och morfar gått somnade han sittande på pappas axlar. På lördagen blev det traditionsenlig fika med många deltagare då även Kerstin, Pelle och Minea var här. Strax efter det åkte mina föräldrar hem och vi tog det lugnt resten av dagen.

På söndagen tog vi först en tur till Väla för lunch och inköp av en polaroidkamera. Sen åkte vi till Sofiero och tänkte inviga den, men Axel sov i vagnen hela tiden. Sedan åkte vi och storhandlade vilket nog var Axels höjdpunkt den dagen, han älskar nämligen att åka kundvagn!

Igår var vi på babycafé på öppna förskolan och det var roligt som alltid. Jag tänkte göra handavtryck men han ville hellre kladda, så han skapade sitt allra första konstverk! Det var fyra bebisar där och det är så skönt att träffa andra vuxna och få någon form av normalitet i föräldraledigheten...

I helgen sänkte vi även hans säng och det var tur, för i soffan har han nu börjat dra sig upp mot ryggen och gå längs med den. Bebisen börjar bli ett barn!

Att konfronteras med dödlighet

Allt gick bra och jag borde inte tänka på det, men det är väldigt svårt att låta bli. I slutändan är brustet magsår livshotande och om jag hade haft sämre förutsättningar eller kommit in senare hade jag kunnat dö. Jag brottas ganska mycket med dessa tankar just nu, särskilt när jag tittar på Axel. Med mer otur hade han kunnat förlora sin mamma 7 månader gammal. Han hade inte kommit ihåg mig utan i hans värld hade han aldrig haft någon mamma...

Mitt i min dödsångest så släpps en ny dokumentär om Estonia. Den händelsen har alltid gnagt i mig. Det är den första stora nyheten jag minns och den gav mig en första känsla för dödlighet. Den påverkar mig än idag. Jag HATAR öppet vatten, jag HATAR att inte se botten eller inte bottna där jag badar och jag HATAR att stå på Helsingörsfärjan och se visiret öppnas, trots att det inte är i närheten av att vara jämförbart. Dokumentären är väldigt bra och jag rekommenderar den, men nog fan spädde den på ångesten.

Jag har tvingats bli väldigt medveten om min egen dödlighet denna sommar och det är lite jobbigt att hantera. Berätta för dina nära att du älskar dem och gör det ofta. Du vet aldrig vad som väntar runt hörnet.

Älsklingar!