Förra helgen var det fullt upp! På lördagen var det kalas för Axels kusin Anna som hade fyllt 12 år tidigare under veckan, och på söndagen var det dags för gåsmiddag. Axel var inte jätteintresserad av maten vid något av tillfällena, han hade fullt upp med annat, men efterrätterna gick hem! Särskilt vaniljsåsen, han bad om mer sås två gånger innan han var "mätt i magen". Rätt prioriterat ändå, det måste man ge honom.
Jag brukar försöka vara ledig någon dag eller två på höstlovet men i år tog jag faktiskt hela veckan, kände att det var välbehövligt efter att bara ha haft två veckor i somras. Jonas jobbade måndag och tisdag vilket gav mig två dagars mysig med egentid med Axel. På måndagen gjorde vi lite ärenden, besökte öppna förskolan och åkte till Väla för lunchdejt med Jonas, och på tisdagen var vi bara hemma och lekte. På onsdagen hade förskolan halloweenfest 9-11 så den fick han gå på. Under tiden han var där så passade vi på att plocka i ordning och packa in saker i bilen och när vi hämtat honom så begav vi oss direkt iväg till Östergötland där vi spenderade resten av veckan. Vi hade ett väldigt skönt höstlov där vi mest har tagit det lugnt och Axel har fått massor med mormor och morfar-tid. Åkte tillbaka till Helsingborg med batterierna laddade till max.
Jag fyllde år under tiden vi var där uppe och det blev en fin dag. Långfrukost, skogsutflykt med korvgrillning till lunch, fina presenter, 3 poäng för LHC mot Malmö och god mat. Det behöver verkligen inte var något speciellt som sker den dagen men jag tycker om att fylla år.
I måndags var det till sist dags för sista delen i utredningen för att eventuellt donera ägg, besök på reproduktionsmottagningen för kuratorsamtal, läkarbesök samt samtal med sjuksköterska/donationskoordinator.
Först ut var kuratorsamtalet och det var väldigt intressant att resonera kring olika aspekter runt donation, så intressant att det var synd att samtalet inte var längre. Lärde mig att de godkänner ungefär 1 av 10, och det är för att man tar ganska hög höjd för psykisk ohälsa och ärftliga sjukdomar. Eftersom man som mottagare inte känner till familjehistorien och därmed inte vet vilken genetisk bakgrund som ägget kommer med så vill man ha goda marginaler. Såklart sunt, men det leder ju till lång kö och en del avslag. Fick också rekommendationen att berätta för Axel när han är stor nog. Om mina ägg används och allt går vägen kommer han genetiskt sett faktiskt ha halvsyskon, och man har ju ingen aning om hur DNA-tekniken kommer utvecklas och databaser hanteras i framtiden. Om någon bestämmer sig för att söka sitt genetiska ursprung så kanske de hittar Axel före de hittar mig, så det är lika bra att han vet att mamma har gjort detta. Det slog mig också under samtalet, och detta beror nog på att vi själva varit en sväng i fertilitetsbehandlingscirkusen och hela grejen med barn redan är medikaliserad, att jag ser dessa ägg som jag kommer donera som utanför min kropp. De är inte mina, det är inte mina potentiella barn. De ligger liksom i en låda utanför när jag tänker på det.
Sedan hade jag lite väntetid innan det var dags för läkarbesöket. Mottagningen ligger i västra hamnen så jag tog en liten promenad vid vattnet. Det är samma sak som med norra hamnen i Helsingborg, det ligger ju jättefint men fy fan för att bo så öppet precis vid vattnet på vintern, blåst och regn på tvären och inget som stoppar det. Nej usch.
Läkarbesöket var inte heller någon jättelång historia. Vi gick igenom hälsodeklarationen jag lämnat, hon ställde lite kompletterande frågor, jag fick lite information om själva behandlingen och fick skriva på samtycke till att de använder äggen. Sedan var det dags för ultraljud på livmoder och äggstockar, det är aldrig behagligt men som tur är går det rätt snabbt. Jag nämnde såklart PCOS i min hälsodeklaration och de hade sett på blodproven att jag har en hög äggreserv så det borde inte ha kommit som en överraskning, men ändå så utbrast läkaren "OJ! Här är så mycket att det är svårt att räkna!". Är det något man INTE vill höra från en läkare som undersöker en så är det väl "OJ!", haha. Även om det inte var något negativt.
Efter läkarbesöket fick jag träffa en sjuksköterska och det var mest praktisk information om behandlingen. Fick se och känna på sprutorna och testa på att injicera en boll med Gonal-F. Det var inga svårigheter på något vis, det är en penna man skruvar på en nål på och vrider för att få rätt dos. Påminde en hel del om mormors insulinsprutor faktiskt. Men återkom när jag ska sätta den (ändå rätt lilla) nålen i mig själv så kanske det är andra ljud i skällan.
Efter allt detta så skulle hela donationsteamet ha ett möte och diskutera och besluta huruvida jag var godkänd eller ej. Sköterskan sa att de skulle höra av sig ganska snart med besked men jag räknade inte med att det skulle gå så snabbt som det gjorde. Redan igår hörde de av sig och meddelade att jag är godkänd! Nu ska jag bara invänta en remiss för blodprov, de ska screena för anlag för cystisk fibros. Jag tror inte jag bär på sådana anlag och skulle jag göra det så är det inget hinder för donation, det är bara det att mina ägg inte kommer användas tillsammans med spermier som bär på anlaget. Den analysen tar ca 5 veckor så återigen lite väntetid. Sedan får jag bestämma när jag ska göra behandlingen, och den tar ca 2-2,5 veckor. Det ska bli... kul är väl inte riktigt rätt ord, fast samtidigt är det nog det. Jag har verkligen velat göra detta så det känns väldigt bra att få göra det!
I lördags hade vi Kerstin och Minea på fika och melodikryss. Minea är Axels favoritkusin och hon är fantastisk med honom, de vände upp och ner på hans rum och hade väldigt roligt. Favoritgrejen var nog att de tömde bollhavet, vände på det, Minea kröp in under det och Axel försökte slänga sig på henne ovanifrån. Knäppungar 💕
Efter melodikrysset så tog de med sig Axel till Höja där han skulle sova. Vi hade nämligen bokat bord på Sillen & Makrillen för att fira vår årsdag.
Det tog 2,5 år men sen kunde jag inte undvika det längre. På väg hem i fredags började jag känna mig väldigt ruggig och trött, likt hur jag reagerade på dos 2 och 3 av vaccinet. Kommer hem, gör ett snabbtest där jag knappt hinner blinka innan det visar ilsket positivt. På kvällen och natten har jag feber och känner mig inget vidare, som tur är så lägger det sig ganska fort och på lördagen pendlar temperaturen upp och ner men håller sig allt som oftast under 38 grader. På söndagen är febern borta, jag snorar och hostar lite men framförallt är jag väldigt trött och det har varit mitt främsta symptom: en otrolig fysisk trötthet. Jag har nog aldrig varit så trött tidigare, det är helt otroligt.
Har varit hemma måndag och tisdag men imorgon ska jag fan jobba igen. Jag är fortfarande trött men måste komma igång och testa och kanske få lite energi på det viset. Är tacksam för att det ändå har varit lindrigt för min del!
För snart två veckor sedan var vi två ensamma hemma hela helgen. På söndagen fick vi ett snabbt besök av Sofie och Pontus som stannade till på väg hem från Lund, så vi tog med dem till Telegrafen. Supermysigt!
Klockan är 10 den 3 augusti 2020 och jag ligger på operationsbordet, håller syrgasmasken på plats och stirrar på klockan. Jag har en otrevlig sond som går genom näsan och ner i magsäcken. Å ena sidan är jag väldigt rädd men å andra sidan vill jag att de ska skynda på med att söva mig så att det är över. Jag ska strax få fentanyl och det kommer snurra i mitt huvud, jag kommer klippa med ögonen och i vad som känns som nästa sekund vakna nerbäddad i en varm säng på uppvaket.
Klockan är 10 den 3 augusti 2022 och jag har skrivbordet fullt av dagjournaler när det här publiceras. Troligtvis har jag redan kliat förstrött på ärret några gånger, för trots att det aldrig någonsin har kliat så är det som att jag måste dit och känna. Jag är såklart tacksam för att jag lever men jag hatar det där jävla ärret.
Det har gått två år och jag har inte lyckats förlika mig med att jag har det. Jag borde känna tacksamhet för att det är där. Det är tack vare det som att jag har fått se Axel gå från en knubbig sexmånadersbebis som knappt kunde sitta till en fartfylld och finurlig två och ett halvt år gammal klätterapa. Det är tack vare det som han inte förlorade sin mamma sex månader gammal. Men där är jag inte än, jag ser bara en påminnelse om att jag var närmare döden än jag förstod då, närmare döden än egentligen vill tänka på. Det här är det största före och efter jag har i mitt liv, till och med större än Axel. Det kanske låter skevt men jag tror att det är för att han är så självklar, en given del av mitt liv, medan magsåret var ett resultat av extrem otur och aldrig borde ha funnits.
Ikväll ska vi dricka bubbel och fira livet. Den här dagen ska göras till en positiv dag 🍸
