En oväntad bitterhet

Jag har en mammagrupp på facebook. Den är liten, väldig avslappnad och har varit ovärderlig när det mesta annat har varit stängt på grund av pandemin. Vi har lyckats komma varandra ganska nära på distans och det är så kul att följas åt. Igår annonserades det första lillasyskonet och utöver glädje framkallade det en konstig känsla hos mig.

Jag insåg att jag är mer bitter över mina fertilitetsproblem nu när Axel finns än jag var innan. Jag är så tacksam för honom och jag har numera allt jag behöver, men det är just det. Nu vet jag vad man får, nu vet jag hur det är att ha en bebis. Skulle vi vilja ha ett syskon är det inte bara för oss att bestämma oss utan det är en jävla process. Jaja, det är ett eventuellt framtida problem. Vad jag vill säga är att ofrivillig barnlöshet framkallar mycket motstridiga känslor och det tar inte nödvändigtvis slut för att man får barn.

Nyfiken bebis, 15 mars 2020

Livet är ett pussel

Ibland faller bitarna bara på plats.

Som tidigare sagt så gjordes en omorganisation under tiden jag var föräldraledig, min tjänst drogs in och jag blev uppsagd på grund av arbetsbrist från den dagen jag kom tillbaka till jobbet. Eftersom jag hade i bakhuvudet att det var på gång så kollade jag platsannonser lite då och då under hösten, men inte jätteaktivt. Sökte några jobb, gick på intervju i september men de valde en annan sökande. I december fick jag mail från den verksamhetschef jag träffade i september med tips om en annan ledig tjänst inom förvaltningen, en tjänst han tyckte att jag skulle söka. Det gällde en tjänst som nämndsekreterare, något jag redan under studietiden kom fram till att jag skulle vilja jobba som, så jag sökte och igår skrev jag under anställningsavtal för just den tjänsten! 

Det har varit en del dubbla känslor, jag hade antagligen ganska snabbt kommit fram till att pendlingen är alldeles för lång med ett litet barn hemma, men det har ändå känts trist att inte ta beslutet själv. Samtidigt är det någonstans skönt att beslutet tagits åt mig då jag har trivts otroligt bra i Höör. Jag kommer verkligen sakna det samtidigt som jag är pepp på att ta mig an den här nya utmaningen! Dessutom är det otroligt skönt att det löste sig så snabbt. 

Jag har nu två månader kvar på mitt nuvarande jobb och jag kommer lämna utan några som helst hard feelings. Jag kan nämligen inte önska mig större öppenhet, bättre kommunikation eller mer stöd från min chef under hela processen. Vissa människor är bara menade för en chefsposition och hon är en av dem.

12 månader - 1 år

Helt plötsligt så har vi ingen bebis längre, utan ett litet barn. Han är 75 cm lång, väger 10,6 kg och nu i helgen bröt den sjätte tanden igenom. Mellan jul och nyår släppte han stöd och gick och numera går han som om han aldrig gjort annat. Man märker också att han vill springa och ibland får han upp en jäkla hastighet. Han har börjat leka/busa med oss på en helt ny nivå, han vet att det finns saker han inte får röra men ibland tittar han på oss med världens bus i blicken och sen sätter han fart dit. Rätt underhållande! Annars är han ganska självständig i sin lek just nu. Stora favoriter är klossar, bollar och bollhavet. Traktorn han fick i ettårspresent har nu slutat vara läskig när den rör sig och han leker gärna med djuren som medföljde. Han fick även en leksaks-tv-spelskontroll som snabbt stiger i popularitet. Äter fortfarande med god aptit. I samband med födelsedagen har han fått smaka kanelbulle, citronmuffins och drömmar och det var mycket populärt, så populärt att han vägrade släppa kakan för att öppna paket. Han har lärt sig att gå ner från säng och soffa med fötterna först men han är lite ivrig så man får vara beredd.

Vi har flyttat in sängen till hans rum och han verkar trivas där inne nu när det är så gott som färdigmöblerat. Han är gärna där inne och leker och ibland när man kollar till honom så får man en blick som säger "Vad gör du? Jag leker, du stör!". Ibland går det att natta honom där inne, ibland inte. Vi börjar i alla fall där varje kväll, fungerar det absolut inte så får det vara så, då försöker vi igen nästa dag. Det ska ju inte bli förknippat med negativitet! Tänker att det kan ha med att göra hur självständig han har varit under dagen, om han vill vara nära oss eller inte. 

Han pratar en del och testar rösten ordentligt men är fortfarande inte jätteintresserad av att härma så mycket ljud. Vi pratar mycket och läser för honom så det kommer när det kommer tänker jag. Ibland är det väldigt tydligt att han skäller på oss, ibland kommer ett "ej/nej!" och igår när jag var långsam med lunchen så kom det ett ljud som helt uppenbart var menat som ett "mamma!!!!". Ibland sitter han och granskar och pillar på sina leksaker och jag skulle kunna betala bra för att få veta vad han tänker just då. 

Om du bara visste hur älskad du är vår stora lilla kille!

1 ÅR!

Hur, HUR är du redan ett år älskling? Din start i livet var lite dramatisk men 2,5 h gammal har du dokumenterat i din journal att du "protesterar högljutt när något är fel", och det har du fortsatt med. Du vet vad du vill och vad du inte vill, och vi hoppas att du håller i det resten av livet. GRATTIS på ettårsdagen Axel, mamma och pappa älskar dig mer än allt annat!

Skitsport, skitlag, SKIT

Fattar inte riktigt att jag fortfarande orkar bli arg men just nu är jag nog argare än jag varit de senaste säsongerna sammanlagt.

De senaste säsongerna har bara varit en enda lång plåga. En enda långsam utdragen död. En enda lång grå dimma utan ljuspunkter. Det skulle inte bli så här igen sa ni och naivt nog var jag lite hoppfull om att det åtminstone skulle bli LITE bättre. Hahahaha. Vi börjar säsongen med att förstemålvakten tar time-out och meddelar senare att han lägger ner karriären. Ingen skugga på honom såklart, man ska prioritera sitt välmående. En vecka innan premiären står vi alltså bara med en backup som i ärlighetens namn är en stor chansning. In kommer en målvakt som knappt får stå och jag fattar inte alls den värvningen om man inte skulle använda honom, kom han så otränad? Backup-chansningen håller inte, nyförvärvet inleder uselt, ingen litar på någon i försvarsspelet och allt är bara kaos. Nästan hela truppen får covid-19 och efter det ser det lite bättre ut i några matcher innan allt bara rasar igen. Det finns ingen struktur, det finns ingen glädje och förlusterna avlöser varandra. Huvudtränaren får sparken och jag vet inte om jag nödvändigtvis tycker att han var det stora problemet men jag fattar att klubben måste försöka med något.

Blah. Allt känns faktiskt hopplöst. Vi behöver en målvakt som sprider lugn och ger oss möjligheten att vinna matcher, statistiken från gårdagens match säger att med en bra målvakt hade vi vunnit den ENKELT istället för att förlora med 2-4. Jag har dock nått den punkten att jag börjar tvivla på att 1: det alls kommer bli någon mer värvning och 2: att det räcker. De senaste säsongernas långsamma ras har tagit full fart och allt känns handlingsförlamat. Jag är helt övertygad om att det här kommer sluta illa.

Jag har ingen magisk formel, då hade jag ringt kansliet och erbjudit mina tjänster gratis. Vad jag vet är att jag är SÅ INFERNALISKT JÄVLA LESS på inaveln och svågerpolitiken som hägrar i klubben. Nuvarande sportchef är en gammal spelare (svågerpolitik var det ja) och kapten som jag har älskat, men jag kommer ALDRIG förlåta honom om han är delaktig i att leda oss rakt ner i hockeyallsvenskan och en trolig konkurs. Jag saknar min kaxiga klubb som ville något och jag hatar den identitetslösa grå massa man blivit. 

Livets första jul, nyår och snö

Livets första julafton firades med grötlunch hemma och med fika, julbord och julklappsutdelning hos farmor och farfar. Fika var mums, julbord var mums och julklappsutdelning förstod han inte grejen med, han ville mest iväg på upptäcktsfärd. Han var lite fascinerad av My och han tyckte att Mineas enhörning var spännande en stund men annars var det Bitzy och köksskåpen som gällde.

Livets första nyårsafton firades hemma. Vi gick all in på maten med toast med lufttorkade skinkor, ugnsstekt röding med vitvinssås och dillslungad potatis samt cheesecake med citron och mandelbiskvier. Axel somnade som en stock i soffan efter 21 så någon efterrätt fick han inte, bortsett från osten han snodde från pappas ostbricka innan det då. Vid tolvslaget tog vi upp honom så han också fick titta på fyrverkerierna och det var väldigt spännande. Han ryckte till av en smäll han inte var beredd på men annars fanns det ingen rädsla, skönt.

Livets första snö dök upp i onsdags. Jag var ledig så direkt efter frukost kastade jag mig ut med honom och kameran. Det var succé, snön var väldigt rolig att krypa i! Dock med avbrott för besvikelse över att hunden som gick förbi inte stannade och att han inte hann krypa ikapp den, haha. En liten hundälskare detta!