Fuck cancer

Jag känner mig lite luddig i huvudet. Vaknade i fredags till beskedet om att cancer återigen hade tagit en person alldeles för tidigt. En person i min ålder. Ens egen dödlighet blir aldrig så tydlig som då, så sedan i fredags har jag inte gjort mycket annat än att fundera på livet och döden, hur förgängligt allt egentligen är och att man borde bli bättre på att uppskatta det man har runt sig innan det är försent.

En person med ett enormt hjärta. En person som in i det sista brydde sig mer om andra än om sig själv, som spred glädje och arbetade för mänsklighetens bästa. Det är så orättvist, så fel. Det skulle ju ordna sig, det skulle inte krävas mer än den där första operationen...

Samtidigt i min omgivning så har tre nya små liv sett dagens ljus nu i höst/vinter. Kontraster.

Kärlek till er, mina knäppskallar! Ni är bäst!

Har en fin bild på mina föräldrar jag egentligen vill ha med, men då misstänker jag att mamma på stående fot uppfinner teleportering för att komma hit och ta mig i örat... :D