Jag har haft detta liggande som utkast ett bra tag innan vi avslöjade nyheten och jag vet fortfarande inte om det blev något vettigt av det, men here we go.
Det senaste året har varit fullt av mediciner, ultraljud, tårar och uppgivenhet och har ärligt talat varit det enskilt tuffaste och värsta i mitt liv.
Den 29 augusti 2018, efter att vi försökt i mer än ett år, klev jag in på Capio söders specialistmottagning för ett första steg i en fertilitetsutredning. Bara det här var väldigt jobbigt, för någonstans förutsätter man naivt nog att det inte ska drabba en själv. Även om man vet att det i genomsnitt tar sju månader och det inte är ovanligt att det tar upp till ett år så tänker man "jaja, det gäller nog inte mig"
Min dom blev en hormonrubbning vid namn PCOS vilket jag ärligt talat hade misstänkt ett tag. Fick metformin som ett första steg och det är det vidrigaste läkemedel jag någonsin ätit. Det dödade min aptit fullständigt och gav mig nästan konstant magknip. Tror att jag tappade 10 kilo på väldigt kort tid. Vid återbesök tre månader senare visade det sig inte ha haft någon vidare effekt så utöver att fortsätta med den fick jag även letrozol utskrivet. Det ska man börja äta under tredje mensdagen så då svarade givetvis mensen med att hålla sig borta i 100+ dagar.
En fördel med PCOS är att det ändå är relativt lätt att få igång ägglossning eftersom man har många äggblåsor, och skulle det gå så långt som till IVF så har man bättre chans än många andra. Hellre detta än att det inte finns någon förklaring alls.
Tredje kuren letrozol fungerade och den 21 maj kl 05:45 stirrade jag storögt på mitt livs första positiva graviditetstest. Det var milt sagt en surrealistisk känsla och jag fick inte mycket gjort på jobbet den dagen.
När man genomgår fertilitetsbehandling så får man ett tidigt ultraljud runt vecka 8 och JÖSSES vilken lättnad det var. Jag hade dragits med katastroftankar någon vecka innan så när läkaren sa "jag kan inte visa er riktigt än, men jag har sett ett hjärta slå" är det nog det finaste jag hört i hela mitt liv. Efter det kände jag mig lugn men vi valde ändå att vänta tills efter KUB-testet innan vi berättade för någon. Allt såg bra ut, vi fick låg sannolikhet för kromosomavvikelse (1:20 000) och den lilla krabaten som sparkade, viftade med armarna och stoppade tummen i munnen är det finaste jag sett NÅGONSIN. Barnmorskan hade dessutom en student med sig vilket innebar att vi fick titta lite extra länge. När vi kom hem från ultraljudet ringde jag mina föräldrar direkt. Helst av allt hade jag velat berätta ansikte mot ansikte, men jag fick i alla fall ge pappa och farfar en fin tidig födelsedagspresent.
Metformin var en vidrig aptitdödare, letrozol gav mig en kliande artificiell ångest och om jag aldrig mer behöver se en ultraljudsstav så är det ändå alldeles för tidigt. Men det är såklart värt det och jag skulle göra om det 1000 gånger.
Till sist, och viktigast: fråga eller pika ALDRIG någon om "det inte är dags snart?". Du vet aldrig vad någon annan går igenom. Det senaste året har jag skrattat bort ett antal frågor om barn när jag bara har velat morra och svära till svar. Det senaste året har jag flera gånger låst in mig på toaletten på jobbet och gråtit en skvätt för att mensfanskapet dök upp igen. Det senaste året har jag tvivlat på om det någonsin skulle kunna ske för oss. Var inte rövhålet som bidrar till den ångesten.
