Det första jag gör när jag sätter mig på tåget på mornarna är att läsa nyheterna. Så även igår. Då är det första som dyker upp Putins tal och sedan en CNN-reporter som mitt i sin livesändning tar på sig skyddsutrustning efter att ha hört en del smällar.
Det är så svårt att ta in vad som sker inte alls långt bort. Det är inte första kriget jag sett bryta ut men eftersom jag var för liten för att förstå vad som hände på Balkan i början av 90-talet så är detta liksom det första som är så nära. Igår tittade jag till Axel innan jag gick och la mig och det enda jag kunde tänka på var tacksamhet. Tacksamhet för att vi kunde gå och lägga oss utan att behöva ligga på helspänn i väntan på flyglarm. Tacksamhet för att Axel sov i rummet bredvid i total trygghet. Utöver sin hosta så har han inte ett bekymmer i världen. I ett land som är närmare oss än Sveriges norra landsända slits barn upp från sin trygghet och familjer splittras, i värsta fall för alltid. Samtidigt låg Axel och snarkade, omgiven av leksaker i överflöd.
Fred, frihet och trygghet. Vilka fantastiska saker att kunna ta för givet. Jag undrar vilken värld Axels generation kommer mötas av när de börjar bli vuxna. Förhoppningsvis är den inte allt för präglad av den pandemi och nu det krig som har dominerat deras första levnadsår.
1 kommentar:
Det är så mycket att ta in och så mycket för hjärnan att hantera att man nästan stänger av lite.
Via barnen har man fått små glimtar från kriget nere i tex SYrien men inte alls så som nu!
Balkan kriget är jag också för ung för att minnas via nyheter och annat.
Detta är något helt annat och det värsta är alla sociala medier och Casper som ser så mycket, hör så mycket och undrar så mycket...
Det är inte lätt att sålla i flödet inte....
Skicka en kommentar