Den 3 augusti

Klockan är 10 den 3 augusti 2020 och jag ligger på operationsbordet, håller syrgasmasken på plats och stirrar på klockan. Jag har en otrevlig sond som går genom näsan och ner i magsäcken. Å ena sidan är jag väldigt rädd men å andra sidan vill jag att de ska skynda på med att söva mig så att det är över. Jag ska strax få fentanyl och det kommer snurra i mitt huvud, jag kommer klippa med ögonen och i vad som känns som nästa sekund vakna nerbäddad i en varm säng på uppvaket.

Klockan är 10 den 3 augusti 2022 och jag har skrivbordet fullt av dagjournaler när det här publiceras. Troligtvis har jag redan kliat förstrött på ärret några gånger, för trots att det aldrig någonsin har kliat så är det som att jag måste dit och känna. Jag är såklart tacksam för att jag lever men jag hatar det där jävla ärret. 

Det har gått två år och jag har inte lyckats förlika mig med att jag har det. Jag borde känna tacksamhet för att det är där. Det är tack vare det som att jag har fått se Axel gå från en knubbig sexmånadersbebis som knappt kunde sitta till en fartfylld och finurlig två och ett halvt år gammal klätterapa. Det är tack vare det som han inte förlorade sin mamma sex månader gammal. Men där är jag inte än, jag ser bara en påminnelse om att jag var närmare döden än jag förstod då, närmare döden än egentligen vill tänka på. Det här är det största före och efter jag har i mitt liv, till och med större än Axel. Det kanske låter skevt men jag tror att det är för att han är så självklar, en given del av mitt liv, medan magsåret var ett resultat av extrem otur och aldrig borde ha funnits.

Ikväll ska vi dricka bubbel och fira livet. Den här dagen ska göras till en positiv dag 🍸

Jag ser betydligt mer sliten ut än jag minns att jag kände mig, haha. 1,5 dygn efter att såret gick sönder och inflammationen i buken har tagit rätt ordentlig fart. Jag minns att när jag vaknade tidigt denna morgon så hade jag förutom feberkänslan en luddig känsla av att inte må bra, utan att kunna sätta fingret på hur jag mådde. 

De där strumporna, fan så sköna de var!

Något som inte var så jävla skönt var näringsdroppet. Det är tydligen väldigt retande för blodkärlen och jag fick en komplikation som heter tromboflebit. Hela underarmen var öm och röd. Jävligt obekvämt.

Eftersom jag har ett patologiskt behov av information har jag givetvis googlat det mesta ett flertal gånger och kommit fram till att jag antagligen hade en larynxmask under operationen. Konstigt att man vaknade med ont i halsen 😂