I måndags var det till sist dags för sista delen i utredningen för att eventuellt donera ägg, besök på reproduktionsmottagningen för kuratorsamtal, läkarbesök samt samtal med sjuksköterska/donationskoordinator.
Först ut var kuratorsamtalet och det var väldigt intressant att resonera kring olika aspekter runt donation, så intressant att det var synd att samtalet inte var längre. Lärde mig att de godkänner ungefär 1 av 10, och det är för att man tar ganska hög höjd för psykisk ohälsa och ärftliga sjukdomar. Eftersom man som mottagare inte känner till familjehistorien och därmed inte vet vilken genetisk bakgrund som ägget kommer med så vill man ha goda marginaler. Såklart sunt, men det leder ju till lång kö och en del avslag. Fick också rekommendationen att berätta för Axel när han är stor nog. Om mina ägg används och allt går vägen kommer han genetiskt sett faktiskt ha halvsyskon, och man har ju ingen aning om hur DNA-tekniken kommer utvecklas och databaser hanteras i framtiden. Om någon bestämmer sig för att söka sitt genetiska ursprung så kanske de hittar Axel före de hittar mig, så det är lika bra att han vet att mamma har gjort detta. Det slog mig också under samtalet, och detta beror nog på att vi själva varit en sväng i fertilitetsbehandlingscirkusen och hela grejen med barn redan är medikaliserad, att jag ser dessa ägg som jag kommer donera som utanför min kropp. De är inte mina, det är inte mina potentiella barn. De ligger liksom i en låda utanför när jag tänker på det.
Sedan hade jag lite väntetid innan det var dags för läkarbesöket. Mottagningen ligger i västra hamnen så jag tog en liten promenad vid vattnet. Det är samma sak som med norra hamnen i Helsingborg, det ligger ju jättefint men fy fan för att bo så öppet precis vid vattnet på vintern, blåst och regn på tvären och inget som stoppar det. Nej usch.
Läkarbesöket var inte heller någon jättelång historia. Vi gick igenom hälsodeklarationen jag lämnat, hon ställde lite kompletterande frågor, jag fick lite information om själva behandlingen och fick skriva på samtycke till att de använder äggen. Sedan var det dags för ultraljud på livmoder och äggstockar, det är aldrig behagligt men som tur är går det rätt snabbt. Jag nämnde såklart PCOS i min hälsodeklaration och de hade sett på blodproven att jag har en hög äggreserv så det borde inte ha kommit som en överraskning, men ändå så utbrast läkaren "OJ! Här är så mycket att det är svårt att räkna!". Är det något man INTE vill höra från en läkare som undersöker en så är det väl "OJ!", haha. Även om det inte var något negativt.
Efter läkarbesöket fick jag träffa en sjuksköterska och det var mest praktisk information om behandlingen. Fick se och känna på sprutorna och testa på att injicera en boll med Gonal-F. Det var inga svårigheter på något vis, det är en penna man skruvar på en nål på och vrider för att få rätt dos. Påminde en hel del om mormors insulinsprutor faktiskt. Men återkom när jag ska sätta den (ändå rätt lilla) nålen i mig själv så kanske det är andra ljud i skällan.
Efter allt detta så skulle hela donationsteamet ha ett möte och diskutera och besluta huruvida jag var godkänd eller ej. Sköterskan sa att de skulle höra av sig ganska snart med besked men jag räknade inte med att det skulle gå så snabbt som det gjorde. Redan igår hörde de av sig och meddelade att jag är godkänd! Nu ska jag bara invänta en remiss för blodprov, de ska screena för anlag för cystisk fibros. Jag tror inte jag bär på sådana anlag och skulle jag göra det så är det inget hinder för donation, det är bara det att mina ägg inte kommer användas tillsammans med spermier som bär på anlaget. Den analysen tar ca 5 veckor så återigen lite väntetid. Sedan får jag bestämma när jag ska göra behandlingen, och den tar ca 2-2,5 veckor. Det ska bli... kul är väl inte riktigt rätt ord, fast samtidigt är det nog det. Jag har verkligen velat göra detta så det känns väldigt bra att få göra det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar