En huvudlös jakt på identitet

Nu ska jag gapa lite om hockey igen.

Tidigare idag läste jag den här intervjun med tränaren som fick sparken tidigare under säsongen. Redan då tvekade jag på att det var han som var det stora problemet och den känslan förstärks något enormt av att läsa denna artikel. Det känns som att man tog in honom för att försöka sätta ett litet plåster på en avgrundsdjup spricka. Det är tydligt att han aldrig fick förutsättningar att göra det jobb som klubben önskade och jag önskar innerligt att det var annorlunda. Det kanske inte hade fungerat men då har man i alla fall försökt helhjärtat.

Jag tycker att han sätter fingret på något när han nämner den akademiska prägeln som Linköping som stad har. Just det är något jag har funderat på de senaste säsongerna. Jag tycker att det är där, med mer "akademiskt" lir som med Mårtensson/Weinhandl eller med Sjögren/Söderberg-Arlbrandt-Hjalmarsson, som föreningens sanna identitet finns. Det är det som är vårt DNA. Att försöka implementera något som genuint inte finns i staden är kontraproduktivt och dömt att misslyckas vilket känns så tydligt när man läser Berts svar. Man kan inte applicera en arbetarstadsmentalitet på en klubb som aldrig verkat i sådana förhållanden. Hårt jobb bla bla bla, man ska givetvis jobba hårt oavsett men det är en hygienfaktor. Det är inte en identitet i sig. 

Mycket av skiten som klubben satt sig i tycker jag går att spåra tillbaka till de två finalförlusterna -07 och -08. Efter det känns det som att klubben blev otroligt stressad i att försöka bevisa något. Omstarter, nystarter, treårsplaner och fan och hans moster. Man var något på spåret igen med Tangnes som huvudtränare, visst att det blev några förluster i kvartsfinaler men man var i toppen av tabellen i grundserien och det fanns något att finslipa och jobba vidare med. Det är synd att han försvann. Misstänker att det har med dåvarande sportchefen att göra och där har vi nog klubbens enskilt största felrekrytering på många år, om inte till och med någonsin. FAN, tänk om klubben bara suttit lugnt i båten och jobbat vidare på det sätt som tog oss upp till toppen... Jag hoppas innerligt att situationen reds ut så att vi kan hitta oss själva igen.

Ju fler säsonger som går sedan Mange lade av, desto mer funderar jag på hur mycket han egentligen bar på sina axlar. Det känns som att han förkroppsligade klubben, som att han var den pelare nya spelare kunde luta sig mot och hitta känslan för vad som är LHC. Här måste klubben verkligen ta ett djupt andetag, lugna ner sig och hitta den känslan igen. Utan den är det omöjligt för spelarna att bygga ett "vi" och något större att kämpa för. Vi har tack och lov återigen en kapten, en egen produkt, som brinner helhjärtat för klubben. Dock kom han hem mitt i den här röran och även om han kan göra mycket så kan han inte göra allt.

Det finns viss befrielse i att det inte är tillåtet med publik, för det hade varit ännu mer frustrerande att få vara på läktaren men inte kunna på grund av avståndet. Samtidigt hade spelarna verkligen behövt publik på läktarna i den här situationen. Hur man än vänder sig trampar man visst i hundskit den här säsongen. 

Skitsport, skitlag, SKIT

Fattar inte riktigt att jag fortfarande orkar bli arg men just nu är jag nog argare än jag varit de senaste säsongerna sammanlagt.

De senaste säsongerna har bara varit en enda lång plåga. En enda långsam utdragen död. En enda lång grå dimma utan ljuspunkter. Det skulle inte bli så här igen sa ni och naivt nog var jag lite hoppfull om att det åtminstone skulle bli LITE bättre. Hahahaha. Vi börjar säsongen med att förstemålvakten tar time-out och meddelar senare att han lägger ner karriären. Ingen skugga på honom såklart, man ska prioritera sitt välmående. En vecka innan premiären står vi alltså bara med en backup som i ärlighetens namn är en stor chansning. In kommer en målvakt som knappt får stå och jag fattar inte alls den värvningen om man inte skulle använda honom, kom han så otränad? Backup-chansningen håller inte, nyförvärvet inleder uselt, ingen litar på någon i försvarsspelet och allt är bara kaos. Nästan hela truppen får covid-19 och efter det ser det lite bättre ut i några matcher innan allt bara rasar igen. Det finns ingen struktur, det finns ingen glädje och förlusterna avlöser varandra. Huvudtränaren får sparken och jag vet inte om jag nödvändigtvis tycker att han var det stora problemet men jag fattar att klubben måste försöka med något.

Blah. Allt känns faktiskt hopplöst. Vi behöver en målvakt som sprider lugn och ger oss möjligheten att vinna matcher, statistiken från gårdagens match säger att med en bra målvakt hade vi vunnit den ENKELT istället för att förlora med 2-4. Jag har dock nått den punkten att jag börjar tvivla på att 1: det alls kommer bli någon mer värvning och 2: att det räcker. De senaste säsongernas långsamma ras har tagit full fart och allt känns handlingsförlamat. Jag är helt övertygad om att det här kommer sluta illa.

Jag har ingen magisk formel, då hade jag ringt kansliet och erbjudit mina tjänster gratis. Vad jag vet är att jag är SÅ INFERNALISKT JÄVLA LESS på inaveln och svågerpolitiken som hägrar i klubben. Nuvarande sportchef är en gammal spelare (svågerpolitik var det ja) och kapten som jag har älskat, men jag kommer ALDRIG förlåta honom om han är delaktig i att leda oss rakt ner i hockeyallsvenskan och en trolig konkurs. Jag saknar min kaxiga klubb som ville något och jag hatar den identitetslösa grå massa man blivit.