Nu ska jag gapa lite om hockey igen.
Tidigare idag läste jag den här intervjun med tränaren som fick sparken tidigare under säsongen. Redan då tvekade jag på att det var han som var det stora problemet och den känslan förstärks något enormt av att läsa denna artikel. Det känns som att man tog in honom för att försöka sätta ett litet plåster på en avgrundsdjup spricka. Det är tydligt att han aldrig fick förutsättningar att göra det jobb som klubben önskade och jag önskar innerligt att det var annorlunda. Det kanske inte hade fungerat men då har man i alla fall försökt helhjärtat.
Jag tycker att han sätter fingret på något när han nämner den akademiska prägeln som Linköping som stad har. Just det är något jag har funderat på de senaste säsongerna. Jag tycker att det är där, med mer "akademiskt" lir som med Mårtensson/Weinhandl eller med Sjögren/Söderberg-Arlbrandt-Hjalmarsson, som föreningens sanna identitet finns. Det är det som är vårt DNA. Att försöka implementera något som genuint inte finns i staden är kontraproduktivt och dömt att misslyckas vilket känns så tydligt när man läser Berts svar. Man kan inte applicera en arbetarstadsmentalitet på en klubb som aldrig verkat i sådana förhållanden. Hårt jobb bla bla bla, man ska givetvis jobba hårt oavsett men det är en hygienfaktor. Det är inte en identitet i sig.
Mycket av skiten som klubben satt sig i tycker jag går att spåra tillbaka till de två finalförlusterna -07 och -08. Efter det känns det som att klubben blev otroligt stressad i att försöka bevisa något. Omstarter, nystarter, treårsplaner och fan och hans moster. Man var något på spåret igen med Tangnes som huvudtränare, visst att det blev några förluster i kvartsfinaler men man var i toppen av tabellen i grundserien och det fanns något att finslipa och jobba vidare med. Det är synd att han försvann. Misstänker att det har med dåvarande sportchefen att göra och där har vi nog klubbens enskilt största felrekrytering på många år, om inte till och med någonsin. FAN, tänk om klubben bara suttit lugnt i båten och jobbat vidare på det sätt som tog oss upp till toppen... Jag hoppas innerligt att situationen reds ut så att vi kan hitta oss själva igen.
Ju fler säsonger som går sedan Mange lade av, desto mer funderar jag på hur mycket han egentligen bar på sina axlar. Det känns som att han förkroppsligade klubben, som att han var den pelare nya spelare kunde luta sig mot och hitta känslan för vad som är LHC. Här måste klubben verkligen ta ett djupt andetag, lugna ner sig och hitta den känslan igen. Utan den är det omöjligt för spelarna att bygga ett "vi" och något större att kämpa för. Vi har tack och lov återigen en kapten, en egen produkt, som brinner helhjärtat för klubben. Dock kom han hem mitt i den här röran och även om han kan göra mycket så kan han inte göra allt.
Det finns viss befrielse i att det inte är tillåtet med publik, för det hade varit ännu mer frustrerande att få vara på läktaren men inte kunna på grund av avståndet. Samtidigt hade spelarna verkligen behövt publik på läktarna i den här situationen. Hur man än vänder sig trampar man visst i hundskit den här säsongen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar