Mormor bor numera på Duvan. Jag tänker på det varje gång jag går förbi lappen med avdelningarnas kostbeställningar. Och så tänker jag på att jag borde hälsa på henne, men så fegar jag ur.
Jag vågar inte riktigt. Jag är mycket väl medveten om att hon inte känner igen mig, men jag vill inte höra henne säga det. Jag vet inte hur jag ska hantera det.
Och det dåliga samvetet kommer som ett brev på posten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar