Roadtrip

Gårdagen började vi precis som vanligt med fika och melodikryss, denna gång med besök av Kerstin, Pelle och Minea. Efter det begav vi oss ut på en tur genom en stor del av landskapet. Vi körde ner till Trelleborg och följde sedan havet tills vi kom till Smygehuk. Måste ju besöka Sveriges sydligaste punkt! Det visade sig vara bakluckeloppis där och jag hittade en tavla (Perssons Kryddschema) som kommer passa väldigt bra i köket. Sedan fortsatte vi längs med kusten genom Ystad och till Kåseberga och Ales stenar som var nästa mål. Hem åkte vi sedan Simrishamn - Tranås - Sjöbo -Hörby - Höör - Röstånga - Åstorp - Helsingborg och efter det var man lite mör, men väldigt kul att se andra delar av landskapet än det lilla hörn man bor i!

Jag har så många bilder som ser ut så här att det nästan är löjligt... :)

Den här är för mina vänner i småland. Detta var ett sämre Tranås, ingen Sofie och ingen Linn!

Fredag på en onsdag

Det är inte fy skam! Medborgarcentret stängde kl. 12 idag vilket gjorde att jag kunde flexa ut strax efter kl. 14.00. Himla härligt! Ska jobba på fredag också men då gäller samma öppettider för kommunhuset som idag så det räknas knappt.

Jag som längtade efter Twin Peaks har nu sett de 4 släppta avsnitten på två dagar och hittills älskar jag det! Det ska inte förnekas att det är konstigt, men det är så det ska vara. Blev faktiskt rörd av att få återse Log Lady, Bobby Briggs och framför allt Albert Rosenfield! Det värmde mitt hjärta. Jag är väldigt spänd på hur det kommer utveckla sig och väntan på nästa avsnitt kommer kännas låååång.

Nähä, nu ska jag gå och se till maten. Pasta/kycklinggratäng på gång.

Jag längtar...

Det jag längtar allra mest till just nu är onsdag nästa vecka. När jag jobbat färdigt för dagen ska jag nämligen ta första bästa tåg till Köpenhamn och ÄNTLIGEN få se Depeche Mode igen! Jag har kollat spellistor från de spelningar de gjort hittills och jag kommer varken ha röst eller smink kvar efteråt, det är ett som är säkert...

Jag mår bäst...

Min barndoms somrar kan sammanfattas med denna bild. Ingenstans är jag så avslappnad och lugn som här. Mitt smultronställe, mitt paradis, mitt andningshål. Blåvik.

Det enda stället där jag kommer i närheten av samma avslappning är ute i Höja. Topp tre må bra-platser kompletteras av ståplatsläktaren i SAAB Arena men där är det anspänning vi pratar om, inte avslappning.

Jag blir glad...

...av att veta att det inatt kommer nya avsnitt av Twin Peaks. ÄNTLIGEN! Jag älskar den där bizarra tv-serien. Den är lika bra som den är konstig, och full med briljanta karaktärer.

Jag fick...

...en välbehövlig käftsmäll. Eller, jag fick egentligen två men den första tog inte.

2011 var jag stressad och hade prestationsångest över att släpande kurser från basåret gjorde att jag inte kunde söka till den utbildning jag då hade tänkt att gå. Det satte sig givetvis på magen vilket gjorde att jag åt mindre och började utesluta mer och mer grejer. Mellan mars och augusti hade jag tappat 20 kilo på ett ohälsosamt sätt vilket givetvis bara bekräftade att det jag höll på med var bra. Jag ville ju ändå gå ner lite i vikt innan.

24 juli åker jag från Helsingborg till Göteborg för att gå på Roxette med min moster. Äter lite godis på bussen. Väl framme frågar hon om jag är hungrig vilket jag nekar till och ljuger om att jag har ätit en stor frukost. Dagen flyter på. Äter bara lite popcorn på konsertområdet vilket innebär att när konserten har börjat orkar inte min kropp längre och jag får ett blodsockerfall. Ann-Sofie får leda mig åt sidan och tvinga mig att äta korv och dricka läsk.

Efter den dagen lovar jag mig själv att sluta slarva. Det är bara det att ingenting händer. Jag fortsätter i samma spår vilket innebär att när det blir december har jag garanterat hamnat under 50 kilo. Mamma och Jonas har skällt på mig sedan sommaren men det har inte hjälpt. Det blir jullov och jag åker hem till mina föräldrar för att jobba 23-25 december. Mina kollegor som sett att det rasat ytterligare sedan sommaren blir skitarga och ägnar de dagarna åt att skälla på mig. Den 26 ställer jag mig framför spegeln och granskar mig själv. Och gråter. Höftbenen sticker ut ordentligt och jag har absolut ingen rumpa kvar. De här dagarna tar skruv. Lägger till extra grädde i nästan allt jag äter och lär mig sakta men säkert att äta större portioner igen.

Man förstår verkligen inte hur fort det kan gå innan man själv varit där. Idag vägrar jag ge mig själv restriktioner vad gäller mat, dryck och godis. Det jag är sugen på, det tar jag. Jag litar inte på att jag inte skulle hamna i samma onda cirkel igen om jag skulle tänka på vad jag äter.

Det gör ont att se den här bilden. Samtidigt är den lite rolig, för fyllenivån den kvällen var absolut inte på slips runt huvudet-nivå :D

Jag behöver...

Jag har funderat på den här rubriken hela dagen, och vet ni vad? Jag behöver inget. Det finns saker jag vill ha och saker jag vill ska hända, men behöver? Nej. Och det är en otroligt skön känsla.

Jag önskar...

Jag önskar så innerligt att den där förhatliga nollan i SM-guldkolumnen en dag ska suddas ut för LHCs del. Jag vill få uppleva den där totala euforin, hoppa, vråla, sjunga, skrika, gråta av glädje, inte fatta någonting och vara lyckligast i världen. Storma isen och halka omkring med spelare och medsupportrar. Önskan blir inte mindre av att det har varit så nära två gånger. Man har nästan vågat tro på det och så har det fallit precis på målsnöret...

En dag är det vår tur. Så är det bara.

Jag saknar...

Jag saknar farmor, mormor och morfar. Jag saknar dem lika mycket allihop men det är olika typer av saknad. Mormor och morfar var lättare att hantera, antagligen för att jag hade hunnit bli vuxen (22 respektive 25 år) när de dog, men också för att de kändes mer "färdiga" med livet på något vis. Jag är medveten om hur det låter så missförstå mig rätt här. Farmor å andra sidan var bara 55 år när hon gick bort och det var svårt för mig att hantera som snart 10 år gammal. Jag tror att jag spenderade ett helt år på att vara sur på henne, hon hade ju lovat att bli frisk så att vi kunde ta cykelturer tillsammans.

Jag är så tacksam för min uppväxt. Jag hade mormor & morfar och farmor & farfar på samma gård som vi bodde på och har fått mycket tid med dem. Varken jag eller min bror har gått på dagis utan vi var istället ofta hos mormor och morfar. Varje lördag under en lång tid var vi hos farmor och farfar och spelade Bingolotto. Jag har så mycket minnen av dem och det är ovärderligt idag. Fnissar fortfarande åt hur ofta farmor glömde grytlocket när hon skulle poppa popcorn, och reaktionen när de hamnade överallt.

Jag utnyttjade det läget skoningslöst också. Pappa har berättat att han sett mig vara ute och leka, gå in till mormor och morfar och komma ut med en glass, äta upp den och leka lite till för att sedan gå till farmor och farfar för att få ytterligare en glass. Opportunistiskt av mig!

Jag är också otroligt tacksam för att mamma och pappa såg till att mitt sista minne av farmor är positivt och fint. Sista gången jag fick följa med till sjukhuset var på pappa och farfars födelsedag, då var hon pigg och glad och orkade vara uppe. Efter det gick det snabbt utför och jag är så glad att de valde att skydda mig från det. Efter att i vuxen ålder ha hört dem prata om den tiden är jag helt säker på att det inte är en bild jag vill ha som den sista. Särskilt inte som så liten. Jag bär också med mig en av de sista sakerna morfar sa till mig: vilken trevlig man jag hade träffat och hur jag skulle hålla hårt i honom. Tro mig morfar, det gör jag!

Jag har ett guldarmband efter farmor som jag använt vid två tillfällen, när jag slutade nian och när jag tog studenten. Jag har också ett guldarmband med berlocker efter mormor som jag inte använt ännu. Borde använda dem mer till vardags men jag har faktiskt inte vågat hittills, trots att jag vet att sannolikheten att tappa dem inte är jättehög. Men en sak är säker: ska jag någon gång gifta mig eller döpa barn så är det de enda smycken jag kommer bära.

Mormor och jag, efter min konfirmation

Gungar med farmor i Blåvik

Jag älskar...

Första dagen på denna utmaning!

Det finns så mycket och många jag älskar, men en efterlängtad träff i helgen gör valet enkelt.

Min bästa vän. Sister from another mister. Vapendragare #1. Hon jag delat så otroligt mycket med. En vänskap som grundar sig väldigt mycket på en stund i en bastu, haha!

Att ha henne 40 mil bort är otroligt trist men jag fnissar ofta åt våra interna skämt och knäppa minnen. Kukrockar, flygledartorn, spela fel, nattpromenad utanför Väderstad, lammkött, festeristkryssning, teorilektionerna på Thores, datorsalarna på Kungshöga, dubbeltoa, praktikanten, shrek...

Trots avståndet finns hon alltid där och ord kan inte beskriva vad hon betyder för mig. När vi är gamla och gaggiga kommer jag utmana dig på rullstolsrace, och när den dagen kommer så kommer vi spöka tillsammans. ♥

Det Mörka Tornet

Jag är så förväntansfull! Min favoritserie ska bli film, första trailern har släppts och det ger mig sådana bra vibbar! Walter/the Man in Black känns exakt så drygt överlägsen som jag upplever honom i böckerna och även om huvudpersonen Roland inte känns som jag föreställs mig honom så tycker jag ändå att det verkar bra. Filmen har redan på förhand fått kritik för valet av skådespelare till huvudrollen, och även om jag är villig att se bortom det så förstår jag kritiken. Rolands hudfärg spelar nämligen stor roll i hur relationen mellan honom och en av vapendragarna formas, och det verkar de istället ha löst genom att just den vapendragaren inte är med.

Filmen följer inte handlingen i böckerna utan istället är det något av en fortsättning. Eller en ny cykel skulle man kunna säga. Det är ett smart val. Roland är dömd att upprepa jakten på tornet om och om igen tills han rättar till misstagen han gör, och på det här viset får regissören mer frihet. Jag ser verkligen fram emot det här, men gud nåde regissören om han har hoppat över Oy...

The man in black fled across the desert, and the gunslinger followed...