Jävla ärr

Kirurgen sa att han aktivt undvek att använda nitar för att få ett så litet och fint ärr som möjligt och det lyckades verkligen. Det är tunt och fint och har läkt hur bra som helst. Jag vet också att det inte ens är ett år gammalt ännu och att det kommer blekna mer. Framförallt är jag så så tacksam för att jag lever, för att Axel inte blev moderlös vid 7 månader.

Men nej. Jag HATAR det. Att jag ska mötas av detta i spegeln för resten av livet ger mig faktiskt psykbryt. Jag kommer vänta en stund till då jag vet att man helst ska vänta minst 1-2 år innan, men jag kommer behöva tatuera över/vid detta. Jag är realistisk och vet att ärr kan vara svåra och jag behöver faktiskt inte täcka det, men jag vill ha något som drar uppmärksamhet från det. Jag är helt fine med att det syns i bakgrunden så att säga, men jag vill inte att ärret ska vara det första man ser. 

Jag tänker dock göra en poäng av att ha bikini på mig när vi är på stranden med Axel i sommar. Jag må hata det men det ska då fan inte vinna.