Allt gick bra och jag borde inte tänka på det, men det är väldigt svårt att låta bli. I slutändan är brustet magsår livshotande och om jag hade haft sämre förutsättningar eller kommit in senare hade jag kunnat dö. Jag brottas ganska mycket med dessa tankar just nu, särskilt när jag tittar på Axel. Med mer otur hade han kunnat förlora sin mamma 7 månader gammal. Han hade inte kommit ihåg mig utan i hans värld hade han aldrig haft någon mamma...
Mitt i min dödsångest så släpps en ny dokumentär om Estonia. Den händelsen har alltid gnagt i mig. Det är den första stora nyheten jag minns och den gav mig en första känsla för dödlighet. Den påverkar mig än idag. Jag HATAR öppet vatten, jag HATAR att inte se botten eller inte bottna där jag badar och jag HATAR att stå på Helsingörsfärjan och se visiret öppnas, trots att det inte är i närheten av att vara jämförbart. Dokumentären är väldigt bra och jag rekommenderar den, men nog fan spädde den på ångesten.
Jag har tvingats bli väldigt medveten om min egen dödlighet denna sommar och det är lite jobbigt att hantera. Berätta för dina nära att du älskar dem och gör det ofta. Du vet aldrig vad som väntar runt hörnet.
1 kommentar:
Det är läskigt när man kommer till sådana insikter! Särskilt när man har barn och inser att man kommer lämna dom om något händer! Usch, man borde verkligen ta mer till vara på livet och inte ta dagarna för givet! <3
Skicka en kommentar