Förlossningsberättelse

Jag var rätt övertygad om att jag skulle gå över tiden, "alla" hade sagt att de flesta förstföderskor gör det och det fanns inga tecken som pekade mot en tidig förlossning.

Torsdagen den 16 januari kom och jag vaknade till ett sms från mamma som undrade om något var på gång. Just då fanns det inte minsta lilla antydan på något, men det ändrade sig på kvällen. Strax efter 21 började slemproppen släppa och varje gång jag var på toa den natten (vilket kändes som 300 gånger...) kom det mer. Utöver det så kom en ihållande mensvärksliknande smärta som skulle komma att hålla i sig över helgen. Jag ringde förlossningen på fredagmorgonen för lite råd och de bad mig vara uppe och röra på mig och återkomma ifall flytningarna skulle övergå till fostervatten. Jag vankade fram och tillbaka i lägenheten, lindrade smärtan med TENS-apparaten och mycket mer hände inte.

Under lördagen avtog smärtan lite och slutade vara ihållande så jag tänkte att "jaja, det är väl inget mer än förvärkar". Jag tillbringade större delen av dagen i soffan och med TENS och lite massage från Jonas var det ändå hanterbart.

Söndagen kom och med den ihållande smärta men ändå ingen större förändring till en början. Det var Jonas födelsedag men jag klarade inte av att följa traditionen och laga frukost till honom. Han fick även laga middagen själv stackarn, och jag kunde knappt äta. Smärta är inte direkt en aptitretare om vi säger så! Runt 16 började värkarna bli regelbundna och till och från hängde jag över datorstolen och vaggade fram och tillbaka. Vi tittade på Sveriges handbollsmatch mot Norge, jag försökte äta och under tiden tyckte jag att värkarna började ge ett obehagligt tryck nedåt. Efter matchen ringde jag förlossningen och de bad mig lägga mig en halvtimme och klocka värkarna. Haha, det där med att ligga ner blev det ingenting med. Jag klockar värkarna till att pågå i 1,5 -2 minuter och komma med ca 4 minuters mellanrum. Mitt i detta tror jag att jag behöver gå på toa och när jag sen reser mig upp därifrån och tar ett steg så går vattnet med ett splash! Någon dag tidigare hade jag önskat att det skulle vara som på film så att man verkligen visste och nu blev det så! Jag fattar det inte riktigt där och då, men med vattnet så kommer direkt kraftiga krystvärkar. Tycker inte att de gör direkt ont men det drar i hela kroppen och är svårt att andas igenom. Ringer förlossningen igen och de välkomnar oss in. Jag är fortfarande inställd på att det är ett bra tag kvar men nu är det i alla fall på gång!

Jonas hämtar bilen och den promenaden var längre än färden till sjukhuset, haha. Hade ett gäng värkar under den tiden så tack och lov för närheten till sjukhuset. Vattnet gick vid 20:30, vid 21 är vi inne på förlossningen och jag får byta om (lättare sagt än gjort). De tar CTG en kort stund, och efter att jag sagt att jag har svårt att hålla emot under värkarna undersöker de mig och då säger barnmorskan att jag är fullt öppen och ska föda barn snart. Mitt enda svar på det var "VA?!", jag var beredd på att det skulle vara några centimeter kvar så jag tänkte att epidural och ett bad vore trevligt. Vi flyttas till en förlossningssal och jag får frågan om jag vill ha lustgas vilket jag tydligen ABSOLUT INTE ville ha.

Väl inne på förlossningssalen får jag börja krysta nästan omedelbart. Ganska snabbt sätter de en skalpelektrod på honom och en nål på mig, de tycker att värkarna är lite glesa så jag får värkstimulerande dropp som de höjer i ganska snabb takt. De vrider och vänder på mig för att hitta en bra ställning och förklarar att ljuden går ner vid varje värk. En läkare kommer och tar prov från hans skalp som ser bra ut så det är inte akut, men de förklarar ändå att han behöver komma ut. Sammanlagt krystar jag i ungefär två timmar och i slutet lägger de ett klipp, en läkare och en barnmorska hjälper till med huvudet och en annan barnmorska trycker på min mage. Av allt som pågick där så var klippet och bedövningen inför faktiskt det värsta. Kl 23:26 är han ute. De försöker få honom att skrika mer än han gör men lyckas inte riktigt så de kallar in ytterligare en läkare och jobbar med honom. Efter ett tag bestämmer de sig för att ta med honom in på neonatalavdelningen, Jonas följer med dit och jag ligger kvar och fattar inte mycket. Moderkakan har kommit ut utan bekymmer och jag får några stygn både in- och utvändigt. När jag är färdigsydd får jag dricka igen och saft har nog aldrig varit så gott.

Strax därefter sätter de mig i en rullstol och kör mig till neo och får äntligen träffa Jonas och vår son igen. Vår son ligger i kuvös med CPAP, sond, dropp och syresättningen övervakas och det ser läskigt ut men han mår bra. Vi får in den berömda brickan till salen och i den stunden är den det godaste som finns! Vi sitter där ett bra tag men sen börjar det flimra framför mina ögon, barnmorskan tycker att jag ser blek ut och när jag ska flytta mig från fåtöljen till rullstolen rinner det massor blod längs med benen. Jag körs snabbt tillbaka till förlossningssalen, läggs på sängen och barnmorskan trycker tre gånger på min mage. Det gör jääääävligt ont och ut kommer en massa blod, men med sista trycket så försvinner flimret framför ögonen så det var väl rester som behövde komma ut. När allt har lugnat ner sig flyttas vi till en familjesal på neo och ska försöka sova - hur man nu ska kunna göra det, särskilt när ens son ligger i kuvös i det anslutande rummet!

Dagen efter ägnar vi åt att sitta i rummet och turas om att hålla honom. Verkar som att vi slog något slags rekord där men vad annars ska man göra? Man vill ju inget annat! På tisdagen blir han av med allt utom sonden och vi flyttas till en vanlig sal där vi får vara en familj mer på riktigt. Dagarna ägnas åt amningsträning och 2,5 dygns solande för herren som visade sig ha gulsot. Solandet var läskigt för han var tvungen att ha mask på sig och den drog han ner för näsa och mun hela tiden.

Tyvärr så kändes amningsträningen väldigt hetsig, sköterskorna var fantastiska men känslan från läkaren blev "helamma eller bli aldrig av med sonden" och när han var svår att få att ta bröstet så låste det sig i mitt huvud. Till sist gav jag upp och istället började vi med pumpning och flaskmatning. Där är vi fortfarande, han får så mycket bröstmjölk som möjligt och kompletteras med ersättning och det fungerar toppen. Han äter glupskt och går upp i vikt och jag mysammar lite då och då.

Söndagen den 26, när han var en vecka gammal, fick vi gå hem. Det blev återbesök på tisdagen för en extra viktkontroll och han hade gått upp fint så neo har nu släppt oss.

När jag i efterhand läst på lite känns det som att jag "borde" ha upplevt förlossningen som traumatisk men det är precis tvärt om. Personalen var helt fantastisk och fick mig att känna mig så lugn och trygg. Läkaren lyckades till och med få mig så avslappnad att vi mellan värkarna kunde diskutera min lårtatuering. Hela förlossningsupplevelsen får faktiskt 10/10, tänk vad rätt personal på rätt plats kan göra!

Alldeles ny och helt underbar

Han är här!

Den 19 januari kl 23:26 kom han i en väldig fart, 51 cm och 3285 gram ren kärlek. Våra livs mening, våra livs största kärlek, Axel Bo Wilhelm Jörnestad.

Tack livet för mina killar. ❤

Vecka 39

Vecka 39 inledde jag med den segaste natten på hela graviditeten, jag har nog varit uppe och kissat en gång i timmen. Verkar som att burrito bångstyrig har fått en ny favoritleksak vid sidan av mina revben... På tal om det så läste jag tidigare idag att han nu har blivit bättre på att koordinera sina rörelser och därmed mindre benägen att stöta i väggarna, vilket då skulle innebära att han nu gör det med flit den lilla busungen. Revbenen och en punkt strax under högra revbenet får nämligen absolut INTE vara ifred. Lungorna gör många andningsrörelser per minut och han lagrar energi inför förlossningen. Jag å min sida är trött och lite öm och börjar bli väldigt nyfiken på när och hur förlossningen kommer starta. Allt är bäddat och redo här hemma och bb-väskan är färdig så vi är redo när som!

Dagens tjockis!

Säng redo

Hängen från Libero och Kids Concept, snutte från Fredrik och Minea och ett mysigt fårskinn i botten. Tillsammans med en åkpåse eller overall kommer han ha det toppen här!

Två veckor till BF

Trots att jag vet att jag ändå är relativt "liten" känner jag mig just nu som en orörlig valross. Den relativa smidigheten jag tyckte att jag hade kvar när jag fortfarande jobbade har försvunnit nu när jag går (vaggar...) hemma. Fördelen med det är att jag inte blir så rastlös för jag förväntar mig inte hinna eller orka med särskilt mycket. Igår kokade jag nappar och plockade upp det sista lilla, idag har jag sorterat tvätten. Någon grej per dag är ganska lagom. I övrigt så läser jag och spelar Emperor: Rise of the Middle Kingdom igen. Jag har aldrig tidigare tagit mig igenom de två sista dynastierna så det är något slags mål de här dagarna.

Igår läste jag en myt som säger att födelsevikten styrs av mammans dito, och när i förhållande till BF som förlossningen startar styrs mer av när pappan är född. I så fall kommer han när som helst och han kommer väga ungefär 3,7 kg. Jag vet inte vilket av det jag tror minst på, hans primära mål idag verkar vara att trycka ut rumpan så mycket det bara går.

Idag har jag beställt Pekbok för huliganer. Med dessa gener kändes den given!

Vecka 38, föräldraledighet och bästa barnmorskan

Vecka 38 - fäääääärdig! Även om det är en liten stund kvar till det beräknade datumet så räknas han nu som fullgången. Han är inte helt fixerad utan huvudet är fortfarande lite ruckbart, han ligger med ryggen åt vänster och han gillar att trycka ut ryggen och rumpan så att min mage ser helt knäpp ut. Förstår inte riktigt hur han kan göra det utan att jag spricker! Han gillar att trycka på en punkt strax under mina högra revben och att försöka trycka ut vad som känns som en armbåge genom min navel. För min del är jag varm nästan hela tiden och har svårt att hitta en bekväm sovställning. Vaknar några gånger per natt, är det inte för att jag behöver kissa så är det för att jag försökt vända mig om men fastnat halvvägs och fått ont... Längtar efter att kunna röra mig utan att det kommer med en massa ljudeffekter!

Idag är första dagen på min föräldraledighet och den inledde jag med ett besök hos barnmorskan i förmiddags. Alla kontroller var som vanligt toppen och vi pratade lite om sammanfattningen hon skrivit och framåt. Nästa besök är om två veckor och vid det tillfället så kommer hon skriva en remiss till förlossningen för en extra kontroll i vecka 41. Med tanke på BB-krisen och nya rön kring att gå över tiden så känns det väldigt tryggt! Jag börjar sörja lite att jag inte kommer att få träffa min barnmorska särskilt många fler gånger för hon har varit helt fantastisk! Lugn, trygg, avslappnad och med en "känns det bra så är det bra"-inställning till det mesta. Över huvud taget har jag känt mig väldigt trygg med MVC på Capio Söder och jag hade utan att blinka gjort samma val igen!

Annars är det väldigt mycket en känsla av "och nu då?". Jag har lite småprojekt jag tänkt fylla veckan med, packa upp det sista lilla, koka nappar och sådana saker, men i det stora hela så är vi färdiga här hemma så jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på. Läsa och spela kanske, jag misstänker att det är sista gången på ett bra tag som jag kan lägga några längre sammanhängande stunder på sådant!

Vissa appar har roligare storleksjämförelser än andra. Han är inte fullt så kantig hoppas jag... 😅

Vecka 37

Det är inte mycket nytt som sker just nu och det är inte så konstigt, han är ju i det närmsta klar. Han övar på sugreflexen, på att andas och sväljer fostervatten som vanligt. Följer han de ungefärliga storleksangivelserna så börjar han bli lite knubbig. "...har lagt på mig så mycket fettvävnad att jag fått små veck och gropar i lår, knäveck och armar" - det finns nästan ingenting gulligare än små michelingubbar till bebisar!

Jag då? Jag är trött och lite öm. Hans rörelser gör lite ont ibland och det känns då och då som att han viftar med händerna nedåt, vilket får det att ila till ner mot bäckenbotten. Känner inte av några förvärkar ännu. Jag har faktiskt lagt om min föräldraledighet så jag har nu bara 4 arbetsdagar kvar. Kände nu efter julledigheten att jag inte orkar ytterligare en vecka efter det, och jag är i väldigt god fas med att lämna över till min efterträdare så det är med gott samvete jag kommer gå hem den 10 januari. 

Nu ska jag börja bädda vagnen tänkte jag. Dvs, jag ska lägga ett fårskinn i den. Det kommer isolera alldeles fantastiskt underifrån och tillsammans med overall eller åkpåse kommer han ha det så bra däri!

36+2 igår