Torsdagen den 16 januari kom och jag vaknade till ett sms från mamma som undrade om något var på gång. Just då fanns det inte minsta lilla antydan på något, men det ändrade sig på kvällen. Strax efter 21 började slemproppen släppa och varje gång jag var på toa den natten (vilket kändes som 300 gånger...) kom det mer. Utöver det så kom en ihållande mensvärksliknande smärta som skulle komma att hålla i sig över helgen. Jag ringde förlossningen på fredagmorgonen för lite råd och de bad mig vara uppe och röra på mig och återkomma ifall flytningarna skulle övergå till fostervatten. Jag vankade fram och tillbaka i lägenheten, lindrade smärtan med TENS-apparaten och mycket mer hände inte.
Under lördagen avtog smärtan lite och slutade vara ihållande så jag tänkte att "jaja, det är väl inget mer än förvärkar". Jag tillbringade större delen av dagen i soffan och med TENS och lite massage från Jonas var det ändå hanterbart.
Söndagen kom och med den ihållande smärta men ändå ingen större förändring till en början. Det var Jonas födelsedag men jag klarade inte av att följa traditionen och laga frukost till honom. Han fick även laga middagen själv stackarn, och jag kunde knappt äta. Smärta är inte direkt en aptitretare om vi säger så! Runt 16 började värkarna bli regelbundna och till och från hängde jag över datorstolen och vaggade fram och tillbaka. Vi tittade på Sveriges handbollsmatch mot Norge, jag försökte äta och under tiden tyckte jag att värkarna började ge ett obehagligt tryck nedåt. Efter matchen ringde jag förlossningen och de bad mig lägga mig en halvtimme och klocka värkarna. Haha, det där med att ligga ner blev det ingenting med. Jag klockar värkarna till att pågå i 1,5 -2 minuter och komma med ca 4 minuters mellanrum. Mitt i detta tror jag att jag behöver gå på toa och när jag sen reser mig upp därifrån och tar ett steg så går vattnet med ett splash! Någon dag tidigare hade jag önskat att det skulle vara som på film så att man verkligen visste och nu blev det så! Jag fattar det inte riktigt där och då, men med vattnet så kommer direkt kraftiga krystvärkar. Tycker inte att de gör direkt ont men det drar i hela kroppen och är svårt att andas igenom. Ringer förlossningen igen och de välkomnar oss in. Jag är fortfarande inställd på att det är ett bra tag kvar men nu är det i alla fall på gång!
Jonas hämtar bilen och den promenaden var längre än färden till sjukhuset, haha. Hade ett gäng värkar under den tiden så tack och lov för närheten till sjukhuset. Vattnet gick vid 20:30, vid 21 är vi inne på förlossningen och jag får byta om (lättare sagt än gjort). De tar CTG en kort stund, och efter att jag sagt att jag har svårt att hålla emot under värkarna undersöker de mig och då säger barnmorskan att jag är fullt öppen och ska föda barn snart. Mitt enda svar på det var "VA?!", jag var beredd på att det skulle vara några centimeter kvar så jag tänkte att epidural och ett bad vore trevligt. Vi flyttas till en förlossningssal och jag får frågan om jag vill ha lustgas vilket jag tydligen ABSOLUT INTE ville ha.
Väl inne på förlossningssalen får jag börja krysta nästan omedelbart. Ganska snabbt sätter de en skalpelektrod på honom och en nål på mig, de tycker att värkarna är lite glesa så jag får värkstimulerande dropp som de höjer i ganska snabb takt. De vrider och vänder på mig för att hitta en bra ställning och förklarar att ljuden går ner vid varje värk. En läkare kommer och tar prov från hans skalp som ser bra ut så det är inte akut, men de förklarar ändå att han behöver komma ut. Sammanlagt krystar jag i ungefär två timmar och i slutet lägger de ett klipp, en läkare och en barnmorska hjälper till med huvudet och en annan barnmorska trycker på min mage. Av allt som pågick där så var klippet och bedövningen inför faktiskt det värsta. Kl 23:26 är han ute. De försöker få honom att skrika mer än han gör men lyckas inte riktigt så de kallar in ytterligare en läkare och jobbar med honom. Efter ett tag bestämmer de sig för att ta med honom in på neonatalavdelningen, Jonas följer med dit och jag ligger kvar och fattar inte mycket. Moderkakan har kommit ut utan bekymmer och jag får några stygn både in- och utvändigt. När jag är färdigsydd får jag dricka igen och saft har nog aldrig varit så gott.
Strax därefter sätter de mig i en rullstol och kör mig till neo och får äntligen träffa Jonas och vår son igen. Vår son ligger i kuvös med CPAP, sond, dropp och syresättningen övervakas och det ser läskigt ut men han mår bra. Vi får in den berömda brickan till salen och i den stunden är den det godaste som finns! Vi sitter där ett bra tag men sen börjar det flimra framför mina ögon, barnmorskan tycker att jag ser blek ut och när jag ska flytta mig från fåtöljen till rullstolen rinner det massor blod längs med benen. Jag körs snabbt tillbaka till förlossningssalen, läggs på sängen och barnmorskan trycker tre gånger på min mage. Det gör jääääävligt ont och ut kommer en massa blod, men med sista trycket så försvinner flimret framför ögonen så det var väl rester som behövde komma ut. När allt har lugnat ner sig flyttas vi till en familjesal på neo och ska försöka sova - hur man nu ska kunna göra det, särskilt när ens son ligger i kuvös i det anslutande rummet!
Dagen efter ägnar vi åt att sitta i rummet och turas om att hålla honom. Verkar som att vi slog något slags rekord där men vad annars ska man göra? Man vill ju inget annat! På tisdagen blir han av med allt utom sonden och vi flyttas till en vanlig sal där vi får vara en familj mer på riktigt. Dagarna ägnas åt amningsträning och 2,5 dygns solande för herren som visade sig ha gulsot. Solandet var läskigt för han var tvungen att ha mask på sig och den drog han ner för näsa och mun hela tiden.
Tyvärr så kändes amningsträningen väldigt hetsig, sköterskorna var fantastiska men känslan från läkaren blev "helamma eller bli aldrig av med sonden" och när han var svår att få att ta bröstet så låste det sig i mitt huvud. Till sist gav jag upp och istället började vi med pumpning och flaskmatning. Där är vi fortfarande, han får så mycket bröstmjölk som möjligt och kompletteras med ersättning och det fungerar toppen. Han äter glupskt och går upp i vikt och jag mysammar lite då och då.
Söndagen den 26, när han var en vecka gammal, fick vi gå hem. Det blev återbesök på tisdagen för en extra viktkontroll och han hade gått upp fint så neo har nu släppt oss.
När jag i efterhand läst på lite känns det som att jag "borde" ha upplevt förlossningen som traumatisk men det är precis tvärt om. Personalen var helt fantastisk och fick mig att känna mig så lugn och trygg. Läkaren lyckades till och med få mig så avslappnad att vi mellan värkarna kunde diskutera min lårtatuering. Hela förlossningsupplevelsen får faktiskt 10/10, tänk vad rätt personal på rätt plats kan göra!
Alldeles ny och helt underbar
1 kommentar:
Vilken start alltså!
Så skönt att det slutade väl för er alla och att ni nu äntligen är hemma hela lilla familjen!
SV: Så skönt att kunna ha Jonas hemma den första tiden!
Skicka en kommentar